Dömda och glömda

Vi har i Sverige ett stort antal personer som dömts till mycket långa fängelsestraff efter att olagligt provocerats till brott av polisen. Deras röster har varit tysta ända sedan polisens olagliga metoder avslöjades. Para§raf kommer i en serie artiklar att granska deras fall närmare och berätta deras versioner. Flera av dem dömdes nästan enbart på uppgifter från den kriminelle, infiltrerande privatpersonen Max Åström som var storkonsument av både narkotika och anabola steroider. Nu påstår sig polisen ha satt stopp för de olagliga metoderna. Men vad händer med de redan dömda, borde de inte få någon form av ny juridisk prövning om vi vill kalla oss ett rättssäkert land?

En avskydd man

Måndagen den 12 augusti 1963 var varm, och Kerstin Blomqvist stod vid det öppna fönstret och såg ut över Tengdahlsparken. Vid trappan ner mot lekplatsen stod en man och en liten flicka i gul tröja, och deras röster nådde svagt upp till Kerstin utan att hon till en början kunde uppfatta orden. Det såg ut som om flickan gjorde motstånd och som om mannen började dra i henne. Hon skrek ”jag vill gå hem”. En och en halv timme senare hittas hennes blodiga och sönderslagna lik i en sänka i Vitabergsparken.

Den sorglige spionen

Tjänstemannen vid franska ambassadens passavdelning stirrade misstroget på mannen på andra sidan bordet. En äldre herre som på fullt allvar erbjudit ett sammelsurium av värdelösa upplysningar hämtade ur reklambroschyrer och tidningsurklipp. Hade fransmannen inte känt till den andre och vetat att han kom från en förmögen och inflytelserik Djursholmsfamilj skulle han tagit det hela för ett grovt skämt. Det var den sämsta och mest amatörmässiga spion han någonsin stött på.