Skyldig utan rättegång – när ingen vaktar väktarna

En självklar förutsättning för att ett rättssystem ska uppfattas som fungerade är att huvudaktörerna lyckas hålla rent utanför de egna dörrarna. Kollegial nepotism och vänskapskorruption är oförenligt med en fungerande rättvisa. År efter år har Sverige skattats som ett föregångsland vid frågor som rör rättssäkerhet, trots att principen om allas likhet inför lagen satts på undantag. Jag ser det som angeläget att slå hål på myten om vårt land som rättssäkert, om domstolar som rättvisa, åklagare som hederliga och objektiva och om tron på varje medborgares möjlighet att få rätt när man har rätt.

När staten satt sig på dubbla stolar

Statliga myndigheter har en grundlagsreglerad skyldighet att agera opartiskt och sakligt. Med opartiskt menas att myndigheter ska vara objektiva och för den utomstående betraktaren även framstå som objektiva i sitt handlande. Därför är det obegripligt när Justitiekanslern, statens egna advokater, har en roll som medför att de sitter på dubbla stolar där de befattar sig med ärenden som de sedan tidigare fattat beslut i. Så definieras jäv normalt och därför är Justitiekanslern allt som oftast jävig.
Debatt

Överlåt inte på åklagarna att avgöra vad som ska utredas

I takt med att styrkeförhållandet mellan åklagare och misstänkta förskjuts är det domstolarnas sak att bevaka så att rättssäkerhetsgarantier under förundersökningen uppfylls. Inte minst avseende åklagarens skyldighet att objektivt utreda omständigheter och bevisning som den misstänkte begär att få utredd. Det finns allt starkare skäl att påminna rättskedjans aktörer om utredningspliktens praktiska innebörd.

Det måste gå att få upprättelse när det blivit väldigt fel

Varje år döms cirka 10 000 personer till fängelsestraff i Sverige. Möjligen får en eller två av dessa efter en tid resning i Högsta domstolen och får därmed sitt fall prövat på nytt. Varje gång det sker har en eller flera journalister granskat fallet och fått fram nya omständigheter. Ska rättssäkerheten bygga på enskilda journalisters arbete? Eller behövs det som Kaj Linna skrev om här på Para§raf i onsdags, ett resningsinstitut?