Det måste gå att få upprättelse när det blivit väldigt fel

Varje år döms cirka 10 000 personer till fängelsestraff i Sverige. Möjligen får en eller två av dessa efter en tid resning i Högsta domstolen och får därmed sitt fall prövat på nytt. Varje gång det sker har en eller flera journalister granskat fallet och fått fram nya omständigheter. Ska rättssäkerheten bygga på enskilda journalisters arbete? Eller behövs det som Kaj Linna skrev om här på Para§raf i onsdags, ett resningsinstitut?
Debatt

Därför är det viktigt att införa ett resningsinstitut i Sverige

Kaj Linna skriver här för Para§raf om varför han med sin långa erfarenhet av att sitta oskyldigt i fängelse för mord och rån, anser att Sverige måste införa ett resningsinstitut. Alltså ett institut som granskar fall där någon kan ha blivit oskyldigt dömd. Som han uttrycker det: Jag tänker inte här påstå att Sverige behöver ett resningsinstitut, däremot kan jag gå ed på att det i allra högsta grad faktiskt är nödvändigt.

Väntade de på att kvinnor med skyddade personuppgifter skulle bli mördade?

Redan i juni 2015 började olika personer veta vad som skulle hända. Internrevisionen på Transportstyrelsen försökte stoppa det. Och så småningom Säpo. Under hösten 2015 fick tjänstemän på några departement veta att personer med skyddade uppgifter skulle kunna röjas. Vintern 2016 visste några statsråd vad som hade hänt och enligt vad som påstås var det i januari 2017 som statsministern fick veta det. Men alla höll tyst och mörkade. Vad väntade ni på?

Idyller eller no go-zoner?

I två artiklar har Nina Silventoinen och jag tittat närmare på antalet anmälda brott i olika stadsdelar inom Stockholms kommun. Vi har konstaterat att det är väldigt många fler brott, tusentals fler, som anmäls varje år på Norrmalm och Södermalm än det är i Tensta och Rinkeby. En del har ifrågasatt våra artiklar för att de inte för sitt liv vill att det ska vara så. Medan andra på mer saklig grund har ifrågasatt våra slutsatser. Och det är vad den här krönikan ska handla om.