Det måste gå att få upprättelse när det blivit väldigt fel

Varje år döms cirka 10 000 personer till fängelsestraff i Sverige. Möjligen får en eller två av dessa efter en tid resning i Högsta domstolen och får därmed sitt fall prövat på nytt. Varje gång det sker har en eller flera journalister granskat fallet och fått fram nya omständigheter. Ska rättssäkerheten bygga på enskilda journalisters arbete? Eller behövs det som Kaj Linna skrev om här på Para§raf i onsdags, ett resningsinstitut?

Väntade de på att kvinnor med skyddade personuppgifter skulle bli mördade?

Redan i juni 2015 började olika personer veta vad som skulle hända. Internrevisionen på Transportstyrelsen försökte stoppa det. Och så småningom Säpo. Under hösten 2015 fick tjänstemän på några departement veta att personer med skyddade uppgifter skulle kunna röjas. Vintern 2016 visste några statsråd vad som hade hänt och enligt vad som påstås var det i januari 2017 som statsministern fick veta det. Men alla höll tyst och mörkade. Vad väntade ni på?

Idyller eller no go-zoner?

I två artiklar har Nina Silventoinen och jag tittat närmare på antalet anmälda brott i olika stadsdelar inom Stockholms kommun. Vi har konstaterat att det är väldigt många fler brott, tusentals fler, som anmäls varje år på Norrmalm och Södermalm än det är i Tensta och Rinkeby. En del har ifrågasatt våra artiklar för att de inte för sitt liv vill att det ska vara så. Medan andra på mer saklig grund har ifrågasatt våra slutsatser. Och det är vad den här krönikan ska handla om.

Lärare måste välja mellan att ta ställning mot Sverigedemokraterna eller skollagen

För en del lärare innebär Sverigedemokraterna inget problem. De undervisar i ämnen där partiets värdegrund och skolans värdegrund inte nödvändigtvis hamnar på kollisionskurs. För samhällskunskaps-lärare, religionslärare, historielärare med flera är det dock inte möjligt att ducka för frågan: Ska vi följa skollagen och ta tydlig ställning mot Sverigedemokraterna eller ska vi bryta mot lagen?